The 2nd women

Hej allihop!

Vet att vi har vart sjuuukt dåliga på att uppdatera här, men sanningen är väl nästan att det inte har funnits så mycket grabbar i våra liv på senaste, då all tid att gått till att bli klar i skolan innan sommarn.

Men med sommar kommer väl även sommar-flörtarna :)

Dagens ämne Internetdejting
Båda vi har vart reggade på SprayDate (SD) sen december 2006. om ni är några som har reggat er där, så vet ni att man verkligen fastnar i början. Tycker det e sjukt kul o spännade och det finns ju enn massa grabbar. Dock ska sägas att det finns mycket skumt folk oxå. Har fått erbjudande om de snuskigaste ni kan tänka er till folk som vill gifta sig med mig. Så det är ju även underhållande och nånstans ett bra tidfördriv.

Men i alla fall, så har vi kommit iväg på ett par dejter var där runt januari/februari. Men det va väl inget som riktigt klickande. Det blir ju så svårt, du har byggt upp en bild över hur du tror grabben är och sen kommer det en helt annan kille på dejten. Så vi har vart skeptiska till detta koncept, men nu är jag villig att ändra mig...

Var nämnligen på en SD-dejt här om veckan, åh jäklar vilken mysig grabb man träffade! Så det kan kanske funka att träffa nån över nätet. Nu har jag ju ingen aning vad som händer med denna grabben eller vad jag vill eller vad han vill. det är då vi kommer till steg 2. Alla dessa regler och spel (som jag för övrigt är allargisk mot, men sitter ändå här och funderar)

- ringer jag för mkt?
- ringer jag för lite?
- ska jag el han höra av sig?
- kan man skicka det här meeset?
- varför ringer han inte upp?
- varför säger han så?
- vad menar han med det?
- vad tror han jag menar med det här?
- vad tycker han om mig?
- vad tycker jag om honom?
- osv osv osv...

Analysen går att göra oändlig. Men det är just det här man inte riktigt pallar som bekväm singel. Att det alltid ska ligga så mkt bakom allt. Men jag måste ändå säga att det som är charmen nånstans oxå.. Det blir ju så mkt mer i och med att det är en grabb som ingen känner, som knappt jag känner, det blir lite svårare att luska fram info samt om det är någons kompis försöker man ju alltid att sköta det hela lite snyggt..

ja gott folk, vi får se vad som händer...

Vilka smeknamn har musen?

- Fittan
- Varma godisgrottan (som behöver en lakrisstång ibland)
- Kissen
- Murran
- Skäggbiffen
- Hårtårtan
- Kussimurran
- Bermuda-triangeln
- Pussy
- Vagina (uh. funkar bara på engelska)
- Kissen
- Princess Sofia
- Snippan (varför göra det krångligare än vad det är?)
- Bävern
- Slida (kan det bli mer skolbok?)
- Hål nummer två
- Muffen
- Framstjärten (hatar det)
- Snopp-i-lina
- Garaget (där du parkerar din bil)
- Kisstofsen

Ge oss fler!!

1. Fisken: vidöppen mun, kippandes efter luft med uppspärrade ögon.
2. Surprisen: till och med han är mer förvånad än dig över att han kom. Munnen format som ett O, ögonbrynen höjda till skyarna, ett ooups följt av ett generat leende.
3. Bajsnödigen: vet inte riktigt vilka muskler som spänns, men han skulle lika gärna kunna sitta på toan och skita, för tydligen ska något klämmas fram.
4. The dramaqueen: överdrivet på alla sätt, ansiktet i en massa grimaser, högt och ljudligt stönande.
5. Prataren: han förklarar med ord på den lilla korta tiden hur det skönt det är, gärna med många svordomar och engelskans motsvarigheter.
6. Den oberörde: den ständiga frågan har du kommit eller?
7. Gnylaren: undrar förbryllat om han har kommit eller slitit av strängen.
8. Stekaren: visar int direkt hur skönt han tycker det är, utan efteråt fäller kommentaren med genuin östermalms-brat-dialekt gud va skönt tjejen!
9. Russinet: hela ansiktet skrynklas ihop.
10. Fyllekillen: den slakar innan det är dax för fuckfacet

• chefen - spännande tio minuter i kopieringsrummet och löneökning med risk för kopierad rumpa sitandes uppe i pesonalrummet lagom till eftermiddagsfikat. Ej lämpligt att skriva in i nästa CV.
• polaren ex - bra på idé på kräftskivan i berusningens tecken. Jobbigt när man dagen efter entusiastiskt berättar om nattens strapatser, kukstorlek, ställningar, hans kosntiga läten och sen kommer på att polaren varit sambo med objektet i fem år...
• klasskamrat - spännande och eggande med menande blickar under föreläsningar men mindre roligt när tankarna dras till minnet av hans kuk i munnen för fem timmar sedan.
• one-night-standet - sexig som få på dansgolvet med sängkammarblick och förföriska moves. Hoppas han ser likadan ut när du vaknar morgonen efter.
• lillasysters kompis - han var ju så liten och söt. Dagen efter: fan, för liten, för söt och på tok för ung för mig.
• killpolaren - once you go there, there´s no way back to friendship.
• grannen - såå lättillgänglig och såå in your face. På ICA, i tvättstugan, på städdagen, vid postfacket samt på föreningens årsmöte.
• grabben på ICA - charmigt med flört bland findus frysta en-portionsmat, har ´nog aldrig handlat så ofta. Dock minde angenämt söndag kl. 13.00, med solglasögon, keps och en kille i handen handlandes frukost för två.
• tjejpolaren - shit, på tok för full...

När vi blev singlar för några månader sedan blev vi snart varse de spelregler som kommer med singellivet. Man är ute på krogen, spanar in en snygg kille, får kontakt, pratar under kvällen, kanske hånglar lite. Så kommer det oundvikliga huvudbryet. Ska jag be att få hans nummer eller ge honom mitt? Säg då att man bestämmer sig för att höras vidare. Första messet kommer, när är det okej att messa tillbaka? Räcker det med att vänta fem minuter eller är man för desperat då? Vilka signaler sänder det om jag väntar en timme? Och hur fungerar man själv? Om en kille svarar på en gång så skulle väl jag instinktivt bli glad men sen skulle varningslampan börja blinka. Shit, har han inget liv? Sitter han på telefonen? Han kanske är mycket mer intresserad av mig än jag av honom? Varför svarar han så snabbt?

Det är ju egentligen helt idiotiskt! Varför kan man inte bara bli glad? Kanske är det så att man är så rädd att blotta sig, rädd att bli nekad när man till slut visar vad man känner? 

Och vad är det med grejen att inte få skicka flera sms i rad, absolut, under inga omständigheter fler än två i rad i alla fall. Har nu träffat en man som är något äldre. Han har noll koll på dom här reglerna och det är så befriande! Här behövs inga tankar om vad han menar, varför han inte hör av sig eller funderingar kring snabba svar. Han skriver alltid precis vad han menar, förstår han inte vad jag menar så ringer han upp och frågar på en gång. Om han inte svarar har han antagligen inga batterier eller så har han helt enkelt inte märkt det och svarar han snabbt så tar jag det som bekräftelse.

Här kommer exemel på hur sms:en kan se ut, totalt befriad från singellivets spelregler:

18.32 Hej, dejt imorrn? 

18.35 Tappat mobilen?

18.41 Kramp i fingrarna?

18.44 Jaja, du verkar inte vilja svara, nähä undrar varför... ringer sen.

Och detta var under loppet av en timmes träningspass, min mobil låg i tryggt förvar i skåpet. Är det inte underbart? Att inte bry sig om vad man bör göra eller vad som passar sig?

Man kan tycka vad man vill om vissa radikal-feminister och tyvärr har bilden av dom fått representera hela idén med feminism. För mig innebär feminism lika möjligheter och förutsättningar för alla som lever i vårt samhälle, män som kvinnor. Vi tycker nog oss leva i ett jämlikt och utvecklat land men det finns fortfarande mycket att fundera över. Många mönster som liksom sitter fastetsad i ryggmärgen. Små nyanser i språket som kan tyckas harmlösa men som faktiskt bottnar i någonting. Och vi går på det hela tiden. Tar ett exempel ur denna blogg. Vi har skrivit ett inlägg om "walk of shame". Varför kallar vi det överhuvudtaget det, "skammens gång". Varför ska vi skämmas för att vi haft lite sex framåt småtimmarna och inte orkat åka hem? Varför tycker jag att det känns så jobbigt att sitta på tåget i gårdagens partykläder, när andra tittar på mig som att dom exakt förstår vad jag har gjort. Det känns ju nästan lite syndigt och smutsigt. Fast: hade någon höjt ett ögonbryn om det var kille som gjort samma bortamatch? Troligtvis inte. 

Det är inte så att jag skäms för vad jag gjort, det gör jag inte, men nånstans finns en tanke om att "fina flickor borde inte"... Mäh! Vem har sagt att jag vill vara en fin flicka, eller vill vi alla det egentligen? Och om vi nu vill det, vill vi det för att samhället förmedlar en bild av att det är önskvärt eller vill vi det för vår egen skull? Det är inga lätta frågor att ta ställning till. Varifrån kommer vår vilja? Och vad vill vi , egentligen?

Det finns massa exempel på hur vi handlar utifrån redan bestämda mönster och könsroller. Helst vill man inte kännas vid det men man borde nog uppmärksamma sig själv om att det inte alltid är bara mitt val. Det går inte att bortse från att man påverkas av sin omgivning. Varför tar jag på mig dom skitsnygga röda lackskorna när jag går ut fastän jag vet att jag kommer gråta av skavsår dagen efter? Uppmärksamhet och bekräftelse. Varför sminkar jag mig? Varför rakar jag mig? "Därför att det känns så fräscht" kanske du tänker. Men det var nog inte därför folk började raka sig, för fräschhetens skull. Snarare för att attrahera andra männsikor. Vi är ganska lika djuren faktiskt, beteendena är ibland slående lika.

Men är det då fel att vilja ha just uppmärksamhet och bekräftelse av andra människor? Är vi som kvinnor kuvade för att vi vill attrahera det andra könet (eller det egna könet för all del)? Är det fel att vilja känna sig snygg och åtråvärd? Eller är det bara en naturlig instinkt? Vart kommer feminismen in i det hela? Jag tycker inte att det är fel att vilja vara attraktiv men jag tycker det är fel att jag till och med i mina egna tankebanor benämner mina nattliga bravader som "walk of shame".

Måste nog återkomma till det här ämnet för nu är jag så förvirrad och insnärjd att jag inte vet vad som är vad längre. Klart jag är feminist! Eller vad menas med det egentligen? Vad är vad i den här soppan?

När man blir singel efter ett låångt förhållande kan det vara ganska skönt att få vara för sig själv. Visst, det är tomt men man vänjer sig. Men går det tillräckligt länge innan man får närhet som singel så blir man ju fan avtrubbad. Saker man skulle älska annars betyder inte lika mycket längre. Som att sova bredvid någon till exempel, man har ju blivit van vid att sova själv och tycker plötsligt att det är trångt och svettigt att dela sin skönhetssömn med en annan människa. Kanske därför the walk of shame är förhållandevis vanlig. Tror kanske att kroppen ställer in sig, aklimatiserar sig och anpassar sig efter de rådande förhållandena som livet by myself innebär. Man stänger av för att distansiera sig mot den längtan efter fysisk närhet som man helst inte vill kännas vid som singel. Då är det bara vänta så kommer saknaden efter någon, sakta men säkert. Men när avtrubbningen väl infunnit sig så följer huvudet med och man känner sig som en stark, independent singel.

Så kommer det tillfälle när man börjar träffa någon, inte dejtar, snarare myser lite. Och bollen är i rullning igen. Blir helt galen, abstinensen efter fysisk närhet är helt sinnessjuk! Som det värsta röksuget du kan föreställa dig. Jag kan inte få nog och vill bara ha mer mer mer. Ge mig mer!!! Pyttsan, å jag som inte trodde mig behöva det där tjafset. Huvudet vill fortsätta tänka så men kroppen har blivit smittad av myssjukan. Och detta handlar inte om sex utan om smek, kyssar, närhet... basic beröring för tusan! Hans hud mot min sänder ettriga signaler till min naiva hjärna: kom kom och fall för frestelsen... 

Ibland behövs det bara nån som klappar en på huvudet och säger att allt kommer ordna sig. Nån som sover bredvid mig, nån som bara finns för att just jag inte ska känna mig ensam inatt. Ibland behövs bara nån... Som sagt närhet är för en singel en "bortskämd" vara, den finns bara inte och om den finns så har den antagligen ett bäst före datum, för vi alla vet att det inte stannnar vid bara mys..Som sagt, sucker för mys, närhet, omtänksamhet.. Må hända att det finns dagar som har sin glans som singel men det har även sina svackor.. inget är perfekt...

Vad är det med ONANI som är så svårt för tjejer att prata om? Våra tjejkompisar sitter och rodnar och blir generade när vi diskuterar det. Vi är ändå 24 och det är fortfarande lite pinsamt att prata om (men med en bib-vin så kommer det framkrypande med mycket fnitter). Det är ju roligt att prata om också! Var och en berättar ju så mycket som man själv tycker är okej. Så skapar det faktiskt en gemenskap, man behöver inte fundera på om jag är den enda på på hela jorden som har lite sex med mig själv. Det bekräftar det många tvivlar på, nämligen att alla gör det! (nästan)

För det underlättar ju en hel del att veta hur du kan göra det skönt för dig själv först innan du vill att nån grabb ska göra ett försök. Skit samma om du använder en morot, dildo, gnider dig mot en kudde, använder en rosa mister rabbit, gör det i duschen eller enkelt med fingrarna. Vad är det som är så piiiiinsamt?! Knappast inget! Är det mer tabubelagt för att vi alla vet hur killar gör (tror vi i alla fall, "runkar upp och ner") och för att det för oss tjejer finns så många olika sätt och redskap? Ska vi inte vara tacksamma för det istället? Eller blir det jobbigt och prata om det bara för att det just finns så många olika sätt och man inte riktigt vet vad som är "accepterat" eller inte? Eller vilka redskap som är okej eller inte? 

Kan det grunda sig i gamla pryda vanor? Händerna på täcket! Det finns ju en tradition när man pratar om onani, nämligen att det bara gäller killar. Runk-bulle-gemenskapen är fastetsad i oss. Fast undrar hur många som egentligen har kört en runkbulle? Snarare bottnar det kanske i att killar alltid pratat och skrytit om sina privata förehavanden. Det har skrävlats om hur många gånger om dagen dom gjort det, vart platsen för den sköna stunden har varit och hur många som runkat tillsammans i grupp. Det har vi då aldrig varit med om att vi hört tjejer prata om. Visst, det är något som är mycket privat men man behöver ju inte beskriva hur man gör så fasligt noggrant. Fast det går inte att komma undan det faktum att det man inte pratar om så småningom blir tabubelagt. Vi behöver inte basunera ut hela scenarion men kom igen tjejer, vi kan väl ändå medge att vi gör det? 

Så vi gör ett försök och ser hur genant eller pinsamt ni tycker det är att diskutera onani?